Varför är folk så rädda för Incest?

Jag har under de senaste dagarna diskuterat incest av alla ämnen, och kommit fram till en slutsats som förvirrar mig.

Alla ser incest som något äckligt. Varför? Jag står helt oförstående till detta!
Jag förstår att man inte vill ha sex med sina syskon, absolut, jag har inte något som helst intresse av incestuösa relationer, men det betyder inte att jag tycker att de som är lagda så är äckliga.För mig handlar det om att vara konsekvent. Jag kan inte komma på någon sexuell läggning som skulle äckla mig. Det finns läggningar som jag inte förstår, absolut. Men det betyder inte att jag tänker döma ut dem som äckliga.

Under helgens diskussioner har det kommit fram en hel del märkliga argument som jag tänka bemöta. Till att börja med så hävdar många att det är onaturligt. Några av de jag diskuterade med bemötte detta genom att prata om att det är vanligt i andra kulturer och fungerar bra där, och att det händer inom djurriket, och att det därför inte kan vara onaturligt. Även om de har rätt i allt det säger så tycker jag inte om det argumentet, för det insinuerar att människor är något onaturligt. Att våra drifter och behov är onaturliga om de inte hittas i djurriket. Vi ÄR naturliga, vi ÄR en del av naturen, så våra beteenden kan omöjligt vara ”onaturliga”. Faktum är att ordet onaturligt är ett meningslöst ord som människan har kommit på i sin hets att allt ska ha en motsats. Naturen har ingen motsats, ALLT i detta universum och existens är en del av naturen och därför naturligt. Det finns ingen plats av ”Onatur” som är en motsats till vår ”naturliga” existens!

Denna argumentation, som hänvisar till att det är något äckligt och onaturligt, och därför ska förbjudas påminner mycket om den argumentation som användes för att förtrycka en annan grupp under vår historia, och det var de homosexuella. De använde PRECIS samma argumentation! Homosexualitet var förbjudet för att det ansågs äckligt och onaturligt. Tillslut insåg man att detta var en läggning precis som heterosexualitet och i och med detta, troligen i kombination med att lagen var svår att hålla, så accepterade då att dessa skulle få ha sex. Precis detta börjar hända i incestdebatten, frågar man runt så säger folk att de tycker att det inte ska vara olagligt, med en tydlig betoning på att det fortfarande är äckligt.

Om vi hoppar fram i historian så ville homosexuella gärna ha barn. Något som självklart var förbjudet, med hänvisning till att ”vi tänker ju bara på barnens bästa, de behöver en mammafigur och en pappafigur att ty sig till”. Och ja, jag tänker nu argumentera för incestuösa människors rätt till att skaffa barn. Biologiska och adopterade. Till att börja med bör vi slå hål på den envisa myten att risken för handikappade barn är enorm, detta stämmer först efter generationer av inavel. Dessutom finns det studier som pekar på att kvinnor som föder i 35-40 års åldern är en värre riskgrupp. Alltså är det enligt vissa studier högre risk för handikappade barn hos äldre par än hos yngre incestuösa. Vill man konsekvent använda det biologiska argumentet så bör man då först förbjuda äldre kvinnor från att skaffa barn! Det är ju dessutom extremt mycket vanligare med äldre föräldrar än incestuösa, så TÄNK PÅ BARNEN! FÖRBJUD KVINNOR ÖVER 35 FRÅN ATT FÖDA BARN! Eller?

Sedan kommer argumentet om det sociala stigma som barnen kommer behöva utstå för att deras föräldrar är släkt. Än en gång PRECIS samma argument som man använda för att motivera förbudet för homosexuella par att adoptera. Det komiska är ju att det är de som argumenterar såhär och är för ett förbud som föder detta stigma. Det finns ingen naturlag som säger att det är äckligt och onaturligt, utan det är bara kvarlevor från en gammal förtryckande sexualmoralism! När det kommer till rollfigurer så är ju detta också felaktigt. Ett barn behöver många vuxna omkring sig, inte bara två föräldrar. Kön, läggning och åsikter inte heller det det viktiga, utan det är kärlek som fostrar välmående barn.

Jag har somsagt svårt att förstå varför man ska lägga sig i, och tycka och tänka om andras sexliv. Sålänge människor inte skadar någon annan än sig själva så får de göra vad de vill för mig. Jag vill inte att folk ska döma och moralisera över mina livsval, och då kan jag inte heller döma och moralisera över deras. Det är att säga att jag står över dem och att jag vet bättre, och denna gamla hycklande moralisering är lika arrogant som den är utdaterad.

Varför censurerar Ravekommissionen våra frågor?

Polisen Ravekommissionen, eller Ungdomssektionen, som de egentligen heter, är en grupp inom Polisen som jobbar med att ”tidigt hitta unga under 25 år som missbrukar narkotika samt att hitta de som säljer narkotika till unga”. De är en del av narkotikaroteln i Stockholm. Jag såg idag att de har en egen Facebooksida. Något jag såg som mycket positivt, är det något som behövs så är det en öppnare och enklare kommunikation mellan Polis och befolkning. Under fliken ”Information” står det: ”Facebook-sidan har vi öppnat för att du via denna sida ska kunna ställa frågor och få information om narkotika och missbruk.”

Perfekt, tänker jag. Det skulle ju vara intressant att höra dessa människor, som uppenbarligen har en stor erfarenhet av missbrukare, uttala sig om dagens narkotikapolitik kontra skademinimeringspolitk. Dumt av mig, tydligen. Jag skriver ett kort inlägg på deras vägg: ”Hej. Jag såg i er beskrivning att ni inte diskuterar med drogliberaler, och någon drogliberal är jag inte i ordets rätta benämning. Jag är själv totalnykterist, jag har aldrig varit full, aldrig rökt en cigg, och har sedan två år tillbaka slutat med koffein. Men oavsett min personliga hållning till droger så är jag pragmatisk. Min fråga till er är följande: Hur kan ni stödja och arbeta efter ett system som uppenbarligen inte fungerar?” – en enlig mig harmlös fråga. Det finns vetenskapliga belägg för denna fråga, och min avsikt var verkligen inte att provocera, utan var en fråga i ren nyfikenhet.

Och svaret? Raderad. Inte ens en minut efter att jag skickade frågan. Lite besviken på responsen ställde jag en till fråga: ”Vi vill att ni via den här sidan ska kunna ställa frågor..” Varför har ni detta i eran beskrivning om ni raderar frågorna utan att besvara dem?

Jag tror att förändringar lättast börjar inifrån, och därför frågar jag er; Varför stödjer ni ett system bevisligen inte fungerar? Varför satsar inte ni som har stor erfarenhet i frågan på att opinionsbilda fram skademinimeringspolitik, något som har bevisat sig fungera i alla länder där de har prövats. Jag vill inte bråka utan frågar ur en orolig medborgares perspektiv.” Än en gång raderad.

Det som provocerar mig så oerhört med detta (förutom det uppenbara problemet i att en statlig myndighet inte svarar sina medborgare) är att det faktiskt finns ettuns  potential i denna Facebooksida! Ravekommissionen riktar in sig på unga! Att använda ett medie som Facebook som alla unga är bekanta med skulle ju kunna vara ett steg i riktning att lappa en minst sagt frostig relation. Jag talar gärna varmt för sociala medier och allt som kan förenkla kommunikation mellan människor, och jag tror verkligen att denna censur av nyfikna ungdomars frågor kommer leda till en större segregering mellan unga och Polisen.

VIDEOINLÄGG: Svar på Tal: Zaida Catalán ang Prostitution, Almedalen 2009

VIDEOINLÄGG: Problemen med Betyg.

VIDEOINLÄGG: Hets Mot Folkgrupplagen, Yttrandefrihet och Varför de inte går ihop.

VIDEOINLÄGG: Avgå Juholt?

Jag och jag tänkte expandera mitt politiska bloggande med en Videoblogg, ska bli spännande att se hur det går!

Kort tanke om gårdagens debatt.

Bara en kort tanke om Aron Modig och Malin Lernfelts insatser i gårdagens debatt.

Aron hävdar att det ligger på deras eget ansvar, och verkar precis som Malin Lernfelt (Ledarskribent för Göteborgsposten) tycka att det är ungdomarnas fel att det har blivit såhär.

Vilket såklart är väldigt lätt att kasta ur sig när man själv har bra social trygghet, eget boende, fast inkomst osv osv.

Men de har ju inte de här ungdomarna. Många av dem har ingenting. Jag undrar om Aron kan relatera till det ens om han försöker?

Det här är inte heller första gången som denna konflikt uppstår, vi har sett den tidigare i bland annat Rosengård. Det är ju inte en tillfällighet att det är samma typ av ungdomar som det hela tiden handlar om, eller hur? Den gemensamma nämnaren för alla dessa ungdomar är deras  sociala situation. Föräldrar med låg inkomst, bor i miljonprojekt som politikerna blundar över. Aron verkar vilja straffa ungdomarna för detta, de ska bli straffade för att de blir frustrerade över att de är helt bortglömda av resten av samhället.

”Till de kriminella i Göteborgsförorten Backa: Skaffa er ett liv!” Twittrar Aron Modig idag, och jag håller med honom. Det är vad de behöver, ett liv. Ett bra liv. Men med Arons argumentation och ”lösningar” så kommer de aldrig få möjligheten till att skaffa sig ett bra liv. Aron verkar vilja ha polisstat i dessa områden fram tills att problemen magiskt löser sig av sig själva. Det märks på honom att han är en Kristdemokrat.

Malin Lernfelt hävdar istället, ”liberal” debattör som hon är, att barnen helt enkelt får stanna hemma om de inte vill bli trakasserade av polisen.

Jag undrar verkligen hur dessa två personer tror att de ska lösa problemen genom att ha en aggresiv och nedtryckande politik mot dessa ungdomar som redan är frustrerade över att de känner sig utsatta av politikerna.

Ungdomskriminaliteten i Backa.

Vi lever i en tid av enorm välfärd och vi har väldigt mycket fritid, vilket lätt leder till understimulering. Denna understimulering som blir av att inte ha något att göra, i kombination med stigmatisering och trakasserier har fått ungdomar i Backa att göra en våldsam revolt.

Jag såg precis SVT’s debatt om den ökade ungdomskriminaliteten i Backa, en liten förort till Göteborg. Det är ingen unik historia, utan precis som i andra förorter har det blivit bråk mellan Polis och ungdomsgäng. Debatten handlar sedan om varför det har blivit så här, och hur man kan lösa det.

En tjej sa något som berörde mig väldigt djupt, och som fick mig att tänka till ordentligt ”Är det inte samhället som är problemet? Det är samhället som skapar all jävla frustration, det är så tomt, det är så fruktansvärt tomt”.

Jag kan inte annat en hålla med. Det är en stor del problemet.

I debatten får vi veta att ungdomarna dessutom ständigt känner sig övervakade, de blir visiterade av Poliser påväg hem från träningen, polishelikoptrar flyger runt området och flera personer har blivit bortförda från staden och blivit släppta långt därifrån mitt i natten för att sedan få ta sig hem bäst de kan. Anmälningar om övervåld, tillslag mot oskyldiga och kränkningar är något som nämns flera gånger.

Ungdomarna har inget att göra. Politikerna struntar i dem. De känner sig bortglömda och åsidosatta, vilket såklart är otroligt frustrerande. Många av dem har problem hemma som de inte får någon hjälp med, de går i klasser med över 30 elever där lärarna inte ser dem.

Ungdomsgårdarna stängs ner och man har valt att sätta hårt mot hårt och att istället för att hjälpa ungdomarna. Detta har lett till stigmatisering av ungdomsgängen eftersom att de ses som problemet. När de blir stigmatiserade och trakasserade dagligen av poliser så är det klart att frustrationen växer. Det blir ett växande utanförskap som bara blir värre desto hårdare vi går mot dem. Det säger sig självt att de blir otrygga i en miljö där de ständigt känner sig misstänka och övervakade av beväpnade Poliser.

De behöver få ge uttryck för sina känslor, de behöver bli hörda av samhället. Ett problem är att Polisinsatserna är en reaktiv lösning på problemet, en ineffektiv symptombehandling som får politikerna att sluta leta efter långsiktiga lösningar. De behöver aktiviteter, ställen att träffas på. Idrott, musik, bildkonst, spel och så vidare är saker som behövs satsas på, man behöver satsa på kultur, fritidsgårdar och sportföreningar. Man behöver hjälpa dem att aktivera sig redan i tidig ålder.

Vi måste sluta att ta den enklaste möjliga lösningen och våga satsa på långsiktiga lösningar. Vi behöver få dessa ungdomar att känna sig välkomna i vårat samhälle, ge dem en chans att visa att samhället bryr sig. Vi behöver låta dem få göra sig hörda, och visa att det leder någonstans.

De behöver något som fyller tomheten, och vi har lösningen, problemet är bara att ingen tar tag i det.

Låt ungdomar vara nyfikna!

Nu har jag fått vara skrivbordsriddare för ungdomars rätt till att ha sex tänkte skriva av mig lite.

Bakgrunden är det uppmärksammade ”dådet” där en femtonåring nu riskerar att bli dömd för våldtäkt för att ha haft frivilligt sex med sin trettonåriga flickvän.

Så, frivilligt sex när ena personen är under 15 är förbjudet. Varför? Jag har hört allt från att det hindrar våldtäkter till att man inte är mogen att ha sex  i så ung ålder, det är tydligen inte naturligt.
Att det hindrar väldtäkter är ett konstigt argument, våldtäkt är ju redan olagligt. Våldtäkt innebär att tvinga till sig sex från någon som inte vill. Det är definitionen. Hur kopplar man det till ålder? Sålänge det är två (eller flera) personer som vill ha sex med varandra så kan det inte vara våldtäkt (utan att drogning är inblandat, men är det tex rohypnol som ligger bakom ett ”ja” så kan det ju inte anses vara frivilligt).

Sedan kommer mognaden. Mognad är som bekant något individuellt och ganska abstrakt. Rent fysiskt blir många sexuellt mogna redan som tolvåringar, och nyfikna blir många ännu tidigare. Men ”psykoligskt mogen för att idka samlag” känns väldigt abstrakt och de religiösa sexualmoralsklockorna ringer i bakgrunden. Är man psykiskt och intellektuellt sexuellt mogen om man har ett one night stand som man har oskyddat sex med? Inte? För enligt tidigare fört resonemang bör vi ju då förbjuda tjugoåringar att ha sex också, och tjugosjuåringar, och trettiofemåringar. Und so weiter.

Vad som är naturligt ska vi inte ens prata om för då kommer moraltanterna sätta kaffet i halsen. Det naturliga är att du känner ett instinktivt behov att föröka dig när du blir sexuellt mogen fysikt, dvs när du kommer in i puberteten. Så ska vi gå efter vad som är naturligt ska vi uppmuntra 12-13 åringar att börja ligga med varandra.

Så vad gör vi då? Förbud fungerar inte, det märker vi klart och tydligt eftersom folk har sex trots att de inte är femton.

Vi börjar med att analysera det verkliga problemet, utan att blanda in sexualmoralism. Problemet är inte att ungdomar har sex, problemen är ungdomsgraviditeter och könssjukdomar. Allt annat jag har hört är ren moralism.

Och hur löser vi det? Genom utbildning! Det som behövs är sexualkunskap, mycket utförligare och framförallt mycket tidigare än idag. Idag har många sexualkunskap först när de är femton för att de inte anses mogna för det innan, men eftersom många förlorar sin oskuld innan de är femton så är sexualkunskapen föga hjälpsam. Barn blir ofta sexuellt nyfikna redan i tioårsåldern, men frågar det något om det så blir de avbrutna och hyschade av lärare som säger att ”sånt snusk ska vi inte prata om.” Om de nu är nyfikna och villiga att ta emot information så lär dem då. Det är väl helt självklart? Lär barn tidigt vilka preventivmedel som finns och varför det är viktigt att använda dem. Lär dem att sex inte är något äckligt utan något helt naturligt, något vackert tillochmed. Utnyttja att de är nyfikna, kan säga lite fult.

En kort tanke om Maria Wetterstrands sommarprat.

Jag sitter här och lyssnar på Maria Wetterstrands sommarprat. Hon sa mycket vettigt som jag kan hålla med om och jag kände igen mig själv i hennes beskrivning av sig själv som skolelev.

Men en sak hakade jag upp mig på, det var när hon pratade om barn, och ifrågasatte användadet av att hot och straff när det kom till att uppfostra barn. Hon pratade om hur lärarna som är auktoritära och raka inte var de bästa. Hon berättade om den bisarra uppfostringsmetoden som gick ut på att låsa in barnet i ett rum och ignorera det en viss tid. Gärna i ett rum utan stimulanser.

Barbariskt, eller hur? Låsa in barnen i rum för att har gjort fel, hur ska det hjälpa dem att lära sig?

Det håller nog de flesta med om, att uppfostra barn med straff och hot leder ingenstans, utan kärlek är det viktigaste. Att visa att man bryr sig, att man respekterar barnet och att man är beredd att hjälpa dem när de hamnar i problem.

Påminner inte detta om något annat?

Värt att tänka på.